Kris?

Först en liten uppdatering. Vi, jag & Noa, spenderade hela helgen hos pappa. Premiäråkte tåg dit. Nog för att vi fick med oss alla väskor både dit & hem, men din sommarfadäs blev om möjligt ännu mer förstående. Kanske kände han på sig att morsan var lite nervös, skitnervös egentligen, verkar som om han kan lukta sig till det tillståndet. Väl på tåget var det intressant i kanske fyra minuter att blicka ut över landskapet, något som han ändå pratat om i två veckors tid (ok, inte just blicka ut kanske, men den ömma modern hade hoppats att han åtminstone skulle uppskatta själva tågresan något längre). Nej, pedagogisk som jag trodde att jag var hade jag då preppat med massa godis, för att hitta på något annat att göra, och det lugnade verkligen ner honom. Han sprang fram och tillbaka genom hela tåget skrikandes HEEEEJ till alla och ingen. Och jag menar verkligen skrikandes. Hela gatloppet avslutades mycket finkänsligt av att jag hör en hög röst långt bort, kanske tre, fyra vagnar, (det var ungefär här som jag gett upp och satt och låtsasläste en tidning i förnekelse om att det var mitt barn som gick bärsärkargång), deklarerandes att: jag har BAJSAT. Blev tvungen att erkänna mitt moderskap och hoppades då att det var skitnödigheten som framkallat rastlösheten. Men, icke. Det fortsatte. Tills tågpersonalen fick säga till att den lilla killen inte fick hänga och slänga i stången i mitten av tåget. Jag var helt svettig när vi till slut rullade in på Strängnäs station. Tyvärr blev det bara värre när vi anlände till pappas lägenhet. Tropisk hetta i två dygn.

Kanske är det en försenad trettiårskris, men hur länge kan man skylla på det egentligen. Men jag har blivit sugen på att pierca mig. Känner mig lite som Brad Pitt i den där filmen, men han kanske åldrades och inte föryngrades? Skitsamma. Behöver alltså ett råd. Hur göra?

Mosebacke

Mesig bild. Jag vet, mycket återstår på datafronten (säger man ens så) för mig att lära. Men budskapet går kanske fram med en liten förklaring. Var inne & kikade på programmet för Mosebacke. Mannen på bilden är Jonathan Johansson. Hade varit underbart med en systerhelg i Sthlm senare i höst, vinglandes in i kulturens salonger tillsammans med dig. Skulle älska det. Även om inte Jonathan är där, kan vi väl styra upp något. Snart. Tänker att jag vågar det nu, när du börjat gå i terapi. Så kan vi slå på stort & fixa ett dubbelrum.

The mentalist

Igår började jag i terapi.

När vi ses nästa gång är jag troligen harmonisk, ödmjuk och trevlig.

Precis som alltid alltså.

Gone missing

Har landat i hemstaden. Allt är som vanligt, vi har fikat, druckit bryggkaffe, handlat, ätit fisk och tittat på kort. Cléo - som inte sovit under dagen - sa nyss att hon var trött och jag jublade inombords. Tidig läggning och en lång härligt kväll för mig. Hämtade välling ur skötväskan och skulle bara hämta pyjamasen från lilla resväskan. Men var är den? Uppe, nej. Hallen, nej. Vårt rum, nej. Badrummet, nej. Pappas bil, nej. Börjar få panik. Lassade jag av den från tåget? Nej. H E L V E T E. Nu sitter jag vid datorn med ångest i magen för att försöka spåra upp skitgodset med ALLA lillans kläder i. Men mamma fick i alla fall ta nattningen. Jag hör hur Cléo inte alls verkar så trött på övervåningen. Lät precis som om hon kastade sin flaska hårt i golvet. Kanske kanske att den borttappade väskan ändå är någon slags belöning.

Behöver en fix

Idag är en sådan där lördag där vi bara ska vara hemma & fixa. Sånt som har legat ogjort i runda slängar ett halvår. Kanske ett år. Spika lister, sätta upp tavlor, sortera skåp. Bara trista grejer, men skönt när det är över. Som ett riktigt dåligt ligg.

Lite nervös

Nu närmar det sig. Börjar bli lite smått nervös inför fredag. Inte inför att träffa er. Nu finns det ingen återvändo, känner mig absolut inte osäker, men lite skraj. Och förväntansfull. Du håller mig i handen va?

Beroende

Har snöat in totalt på pesto för tillfället. Jag kan ha pesto till allt; fisk, pasta, kanske tom pannkakor. Ungefär som du & lingon för hundra år sedan. Det var bara det.